Att vakna leder inte till en ökad frisättning av stresshormonet kortisol. Däremot stiger kortisolhalten timmarna före uppvaknandet, som en del av kroppens förberedelser inför nästa dag, visar en ny studie ledd av University of Bristol. Studien publicerades i Proceedings of the Royal Society B.
Att vakna leder inte till ökad kortisolutsöndring
Under många år har man antagit att uppvaknandet stimulerar frisättningen av hormonet kortisol – ett fenomen som kallas ”cortisol arousal response” (CAR). Denna respons har använts för att studera många kliniska tillstånd, bland annat PTSD, depression, fetma och kroniskt trötthetssyndrom. Ett stort problem med studier som använder CAR är att protokollen vanligtvis bara bedömer prover som tas efter uppvaknandet och inte under perioden före, eftersom mätningarna görs i saliv. Följaktligen kan studierna inte upptäcka en förändring i kortisolutsöndringshastigheten under uppvaknandet.
För att besvara den avgörande frågan om kortisolutsöndringen faktiskt ökar efter uppvaknandet använde forskargruppen i Bristol ett automatiserat provtagningssystem för att mäta kortisolnivåerna i vävnaderna både före och efter uppvaknandet hos 201 friska manliga och kvinnliga deltagare i åldrarna 18-68 år. Forskarna fann att uppvaknandet INTE ledde till ökad kortisolutsöndring, och det fanns inga tecken på en förändring i kortisolökningstakten under timmen efter uppvaknandet jämfört med timmen före uppvaknandet. Detta tyder på att förändringar i kortisolnivåerna omedelbart efter uppvaknandet är mycket mer sannolika att representera slutet på den dagliga kortisolrytmen, som stiger under de tidiga morgontimmarna och når sin topp strax efter den vanliga uppvaknandetiden.
Det är viktigt att notera att studien också visade på betydande interindividuella variationer i absolut koncentration och förändringshastighet, samt skillnader i dynamik som kan bero på sömnens längd och tidpunkt. Baserat på dessa resultat rekommenderar forskarna försiktighet vid tolkningen av kortisolmätningar som uteslutande görs under timmen efter uppvaknandet. Resultaten visar att den främsta orsaken till förändringar i kortisolnivåerna vid tidpunkten för uppvaknandet i första hand är relaterad till kortisolens endogena dygnsrytm. Dessutom tyder resultaten på att kortisol, om det alls är relaterat till uppvaknandet, är relaterat till faktorer som bidrar till att uppvaknandet initieras snarare än att vara en reaktion på det.
Förhållandet mellan nattliga kortisolökningar och sömn
Dygnsrytmer, de naturliga 24-timmarscyklerna för fysiologiska och beteendemässiga mönster, är extremt viktiga anpassningar till livet på vår planet med dess dagliga ljus-mörker- och temperaturfluktuationer. Störningar i dessa rytmer bidrar till många psykiska, metaboliska, kardiovaskulära och immunologiska hälsoproblem. Att förstå kortisolrytmens roll i många av dessa problem är mycket viktigt för att forskare ska kunna förstå dessa störningar och deras potentiella behandling. Stafford Lightman, professor i medicin vid Bristol Medical School: Translational Health Sciences (THS) och en av studiens huvudförfattare, säger: ”Vår studie öppnar upp en helt ny ram för att förstå kopplingen mellan nattliga kortisolstegringar och sömn och hur detta kan störas vid sömnstörningar, depression och många andra tillstånd.”
Genom att mäta både före och efter uppvaknandet ger studien enligt forskarna välbehövliga och avgörande insikter i kortisolets dynamik i förhållande till sömn och endogena rytmer, och visar också att resultat som är allmänt accepterade i forskarvärlden kan vara felaktiga. Forskargruppen föreslår att framtida studier av mekanismerna för uppvaknande från sömn, både under natten och på morgonen, noggrant bör beakta dynamiska förändringar i aktiviteten hos hypotalamus-hypofysaxeln – det system i kroppen som reglerar stressresponsen och frisättningen av kortisol – utöver sömn och beteende.
